Vem är jag?
Under en del av mitt liv snurrade allt på fortare och fortare jag var engagerad i alldeles för mycket både genom att jag var egen företagare samt genom mitt stora engagemang inom idrottsrörelsen, jag startade projekt efter projekt, jag fyllde mitt liv med statusprylar, jag hann inte alls med, jag var uppknuten dygnet runt av olika engagemang och aktiviteter, detta innebar att jag började känna att pengar och livsstil faktiskt hade «köpt» mig just så som jag i inte tänkt mig att det skulle vara.
Långt ifrån att vara en levande del av mitt eget liv, kände jag mig som en fånge i det. Där allt handlade om andras krav och förväntningar som hade blivit mina. Något inom mig påminde ibland hur det kändes när jag fortfarande hade livskraften, lidelsen, hopp, optimism och energi. Det var en del inom mig som har vägrat att ge efter och acceptera de roller som tillhandahållits av en okänslig och ibland hårdhänt omvärld.
Sanningen
Den enkla sanningen var att jag inte levde det liv jag vill leva. Jag levde ett liv som tillfredsställde många andra människor, de flesta av dem välmenande, men inte för mig själv. Jag gjorde det jag gjorde, för att det förväntas av mig utifrån de roller som jag valt. Det började jag sakna hänförelse och entusiasm. Jag struntade i mina inre drömmar om hur livet borde vara, men att göra det var svårt och blev allt svårare. Att vara någon och något jag inte var, är det svåraste jag någonsin gjort. [tweetshareinline tweet=”Jag gjorde det jag gjorde, helt enkelt för att det förväntas av mig utifrån mitt livsmönster det vill säga mina livslögner och anpassningsförmåga det som jag hade fått med mig från min uppväxttid.” via=”no”]
Ibland hörde jag min egen inre röst som ropade på befrielse, men jag reagerade inte utan allt gick på i en rasande fart inne i centrifugen fortare och fortare. Då och då ställde jag mig frågan, betyder det egentligen något alls att känna att det är rätt och att vara hängiven? Att känna att hela livet bör vara
meningsfullt? Var jag en löjlig romantiker som trodde att jag kunde leva ett annat liv, finns det över huvudtaget något annat liv att leva? Då alla människor lever ett likadant liv.
Borde jag inte vara tacksam för att jag var så rikt välsignad med allt sådant som alla andra verkar uppskatta högt? Såsom en underbar fru och barn, eget företag som går bra samt en «meningsfull» fritidssysselsättning.
Jag hatade ibland mig själv för att jag dragits in i centrifugen så djupt att det kändes som om jag inte kunde komma ur den. Jag kände ibland att jag hatade min livsstil. Jag hatade det jag gjorde och jag var fånge i ett liv jag inte tyckte om. Jag sålde mig och ställde upp på andras krav och förväntningar inte mina egna.
[tweetshare tweet=”Jag hade ingen känsla för det jag gjorde, jag gjorde bara det som behövde göras och det blev svårare för var dag som gick.” via=”no”]Jag borde vara nöjd med mitt liv, men det var jag inte på långa vägar. Jag lurade bara mig själv. Jag kände att jag schabblade bort mitt liv och att jag höll på att kvävas. Jag hatade mina självpåtagna plikter. Jag förlorade all livskraft. Jag var trött på att vara trött. Jag var trött på att inte vakna upp med glädje på morgonen. Jag var trött på att inte få vara stolt över mig själv och vad jag gjorde. Det var ingen annans fel, det var mitt eget. Jag hade gjort så här mot mig själv för att jag var för feg för att stå upp för mig själv. Att vara någon och något jag inte är, är det svåraste jag någonsin gjort.
